Hivar i mig lite starka piller och allting funkar ganska bra just nu. Även om det är en jävla smärta när jag ska försöka göra någonting som innebär att jag behöver vrida lite på ryggen. Vilket i stort sett sker hela tiden.
Men vadsjutton, doktorn sa ju att jag skulle röra mig så det är väl bara att lyda.

Jobbade inte igår och inte heller idag. Idag tog jag mig dock in till stan för att hämta passen med Johanna (puuuuh dom kom tillbaka) och så åkte jag även förbi jobbet en sväng. Förstår inte hur jag ska kunna vara utan dend är skolan i över 4 månader. Det har blivit sån trygghet för mig, världens finaste människor.

Ikväll var tjejerna här och käkade middag. Vi hade några saker kvar att dona inför resan. Packlistade, funderade, planerade lite smått osv. Det är så nära nu, sjukt nära. Och jag tror inte jag fattar att det är så snart. Jag har definitivt inte fattat att jag ska vara utan min familj så länge. Kommer bli tufft, det vet jag, kommer fälla många tårar av saknad och längta hem. Men jag måste tänka på att det är någonting jag faktiskt lär mig av också. Det är positivt, jag får intala mig det.

Min Doktor från i måndags ringde ikväll och hade lite sämre nyheter. Inte askassa men verkligen inte vad jag hoppats på.  Dom hade kollat röntgenbilderna igen och upptäckt en spricka i en kota i ryggen. Ingenting som jag behöver oroa mig för, för det är ingenting som blir värre (så länge jag håller mig borta från trappor och sånt där annat tjaffs) men det känns ju inte så kul att höra "då vet du varför inte smärtan försvinner, utan den lär nog hålla i sig ett tag..."  Åh, så segt. Men fortfarande ingenting som stoppar resan, TUR!