Jag har haft en redig bloggtorka skulle man kunna säga, skaffat mig ett liv eller helt enkelt inte haft nåt intresse av att blogga. I vilket fall som helst så tänkte jag försöka mig på det här igen. Mest för min egen skull.

Lunarstorm, kära gamla lunarstorm. Säg nån som inte haft en? (okej, jag vet i och för sig några stycken) Men nästan alla vet vad det är för någonting iallafall. Den ska läggas ner, om exakt 11 dagar.  Inte mig emot, jag har inte direkt ett intresse av den sidan längre. Men jag har haft, OM jag har haft.  Jag var förstås tvungen att logga in när jag fick höra det (och ja, jag har haft den kvar). När jag klickade omkring insåg jag plötsligt vilka minnen som finns bevarade där. Alla tankar och händelser som just då inte var särskilt meningsfulla eller viktiga finns sparade där. Hela min ungdom fanns där. Samlad i 456 dagboksinlägg. Och det var inte förrän jag läst igenom alla 456 stycken och skrivit ut dem som jag insåg hur mycket av det vi gör som glöms bort. Saker som inte känns särskilt relevanta just nu kanske är det om tio år. 
Jag har aldrig förstått vikten av att skiva dagbok, förrän nu. Jävla skit, att man inte har skrivit sen man fyllde sex! Förstår ni hur mycket av det vi gjort och tänkt som vi glömt bort och som vi aldrig nånsin kommer minnas?
Hemska tanke. 

Just därför, tar jag tag i den här blogguslingen igen. Inte så mycket för nån annans skull. Men för min egen. För att jag ska kunna titta tillbaka sen och faktiskt minnas vad jag har gjort i mitt liv!