Åh, vad tungt det är med "sista dagen hemma".  Känns verkligen jättejobbigt att säga hejdå till allt och alla.
But don't get me wrong, det ska verkligen bli jätteroligt att åka. Det här är ju någonting som vi jobbat och slitit för hur länge som helst, och nu äntligen får vi lön för mödan. Men att säga hejdå och inse att jag faktiskt inte kommer hem på drygt 4 månader var så mycket tuffare än jag trodde. Och ja, jag är nog världens mest hemmakära människa, och jag har så svårt att slita mig från nära och kära. Separationsångest plusplus.
Men man ska ju ta tag i saker som är jobbiga. Var stark Camilla!


Ikväll har jag varit hos farmor och farfar och fikat och kramats hejdå. "Vi ses om fyra månader då.. snyft"  -" VA? FYRA? Var det inte två?!?" Min fina rara farmor.
 Åt middag med hela fina familjen. Världens bästa familj. Kommer längta efter och sakna dem så galet mycket.

Städade iordning alla mina saker på kvällskvisten, betalade allting som ska betalas, skrev ut boardingkorten och la mina reskläder i en fin liten hög.  Avslutade kvällen med att skriva ett brev till mitt lilla fadderbarn i Uganda. Känns både bra och sjukt att inte ha en enda punkt på min "to do list" längre..