Senaste tiden har världen rasat sjuttioelva gånger om dagen och jag har kännt mig som världens trasigaste. Tårarna har runnit oavbrutet och jag har upplevt en sida av mig själv som jag inte upplevt förut. Och det är liksom då man inser hur många människor som verkligen bryr sig. Så många som försökt hitta på både det ena och det andra för att få tankarna att flyga iväg en stund.  Jag har fått kramar i tusen och jag kan svära på att jag har behövt varenda en. Och att ha människor som ställer upp mitt i nätterna bara för att jag inte klarat av att vara ensam är så himla fint. Ni är fina, allihopa, hela nyköping är så jävla fint ibland. puss på det.
    Ibland önskar jag bara att man kunde slita ut känslorna och kasta dom i närmsta papperskorg och sen vara okej igen, men det funkar inte så. Och jag vet ju det. Och jag vet att det går över så småningom, ändå känns det så jävla frustrerande och det gör så inåtihelvete ont. Men som Hanna sa "att det gör ont är bara ett tecken på att det verkligen betytt någonting" och det har det verkligen, du har betytt så himla mycket för mig, och det kommer du fortsätta göra, det kan du hoppa upp i kiosken o sätta dig på.  
    Några av mina absolut tuffaste stunder någonsin, men mitt i alla tårar och jobbiga känslor så finns ändå en sån jävla skön feelgood-känsla nånstans, på nått sätt lyckades det bli ett så himla fint avslut mitt i allt det tunga. Och på nåt underligt sätt så vet jag att det här kommer bli så bra, en av världens finaste personer kommer alltid ha en stor del i mitt liv. Och jag vill verkligen ha det så. Självklart är det tungt nu, och det måste få vara det för att det ska kunna bli bra sen. Men det är så skönt att veta att du alltid finns där.

  Jag saknar dig. Jag saknar dig och allt vi gjort. Men hur ont det än gör så skulle jag för allt i världen inte velat missa dig den där dagen.. aldrig.