Imorgon är det dags.  Sista andetagen för ännu en av våra små.  Det är tungt, sjukt tungt. Jag känner mig lika fjantig varenda gång. Så många små vänner som jag förlorat genom alla år. Och jag intalar mig själv varenda gång att jag är härdad och att jag har vant mig. Men man vänjer sig aldrig. Det gör tamejsjutton lika ont varenda gång, och tårarna rinner lika ihärdigt som alltid. 
    Det är svårt att försöka förstå att det här är det enda rätta, det bästa för dig. (Hur kan det vara det bästa för någon att beröva denna någon livet?)
   Den här gången är det Nellys tur. Kissemissen som bott här ända sedan vi flyttade hit. Det är 13 år sedan. 13 superfina år. Tack, min älskade älskade vän.