Igår var jag ute på världens längsta långrpromenad. Tre och en halv timme tog hela promenixen. Mina fötter gjorde ont sen.
  Jag hade en liten busig ponny i ena handen och en pigg liten hund i den andra, konstigt nog samsades dom riktigt bra och jag kunde gå och njuta av solskenet istället för att hålla på o krångla med massa koppel.  Syster hade det lite mer skönt eftersom hon bara satt och åkte med på sin kuse.  Vi stannade vid kovik, hästarna släppte vi lösa en stund, Odessa badade och vi käkade matsäck. Underbart var ordet.  Där satt vi med hela havet som utsikt, och fasen vad glad jag är att jag bor vid kusten.
   Sen traskade vi vidare, halvvägs hemma släppte vi pelleponken lös på en stor åker. Fasen vad han sprang. Lycklig var ordet, satan vad han njöt. 
   När vi kom hem slängde jag mig i stolen ute på altanen, laddade upp med tidningar och njöt.  Livet är bra underbart ibland.